AUKTION PÅ MARIETORP
första, andra, tredje...såld

2010-07-13

I veckan före auktionen cirkulerade karlar, som mygg runt maskinerna. Det var ett pillande, studerande, testande, funderande, räknande och diskuterande antal karlar, som övervägde om just de maskinerna var, vad de sökte. Att redskapen varit till nytta och hjälp vid ett lyckat arbete på Marietorp var det ingen som tvekade om. Skulle det bli lika bra hemma på deras gård? En del att klura över. 

Så i lördags var det dags. Svärmarna av karlar var tillbaka, nu med något beslutsamt i blicken. Karlar, med eller utan följe. Stora bönder och små. Blivande och före detta. Läskdrickande barn och svansviftande hundar. Kepsprydda tonåringar och linneklädda damer. Kommentaren "Du tänker väl inte åka iväg klädd sådär? " tycks vara det som styrt om köparnas klädsel var ladgårdsanpassad eller av fritidsvariant. Men klädsel och kvinns är ointressant då det gäller att skaffa arbetsredskap, och möta andra djuruppfödare och odlare. Här var det inga bönder som sökte fru, nu var det andra saker som gällde. 

Auktioner är viktiga mötesplatser. Stunder för samtal. För prat om maskiner och motorer, om jordbruk nu och då, om grannar och familj, och om väder och vind. Det meteorologiska ämnet som präglat detta år då vargavintern slog till, och då en slags ökentorka tycks breda ut sig nu när sommaren väl kommit. 

Musiken i högtalarna, korvståndet, de ivrigt samtalande grupperingarna, köparnumren färdiga att brukas i de varma nävarna, utroparen och solen, som inte var speciellt barmhärtig, hjälpte till att skapa den där alldeles speciella förväntansfulla auktionsstämningen. Auktionsförrättaren Bengt Fridh var i god form "Inga problem någonstans" var ett av hans återkommande uttryck. Resten gick snabbt. Och om folk inte reagerade med önskvärd hastighet och köpvillighet var den pilsnabba repliken "É ni för varma, eller vad är det frågan om? " Det var turbo i den truten, skrivet med all aktning. Och folk fick han med sig. Det är dock omöjligt att i skrift försöka återge hans orkanliknande svada. Undan gick det, i en som sagts obeskrivbar fart, då buden gavs genom små viftningar med köparkorten, och sist lagd bud ropades ut med inneboende anmodan om ett än högre. Teleskåplastare, dumpervagn, halmhack, gödningsspridare, traktorer, betespump, och allt annat fick nya ägare, i denna virvelvinds liknande utropskarusellen. Ja, det var fartfyllt, då Leif Jönssons maskinpark snabbt reducerades. Måtte varit en förunderlig upplevelse för honom. 

Men är det då en sorgsen Leif Jönsson på Marietorp? Nej, ett stort projekt har nått sitt mål och då rensar man upp efteråt. En viss tomhet känsla kan väl för ett tag infinna sig, men den går ju att åtgärda. Vad som kommer att hända härnäst återstår för oss andra att se. För något blir det, eftersom det enda man med visshet kan säga, är att Leif Jönsson är väldigt dålig på en sak ? att rulla tummarna. 

Och Karl då? Jo, han betar vidare. Kurtiserar damerna och blickar ut över hagarna där inga maskiner mer kommer att störa hans matsmältning, eller hans meditation. Han hoppas nog att "husse" inte får för sig att han ska agera dragdjur, nu när traktorn är borta. Och kanske tänker han också, som en riktig bonde, att fy Fabian vad varmt och torrt det är. Det skulle behövas lite regn. 

Text Moca Odesjö
Foto Kristina Eriksson