Drällande kvinnor i Smedstorp

2010-02-20

Nej, detta faktum är inget fall för sedlighetsroteln, men däremot för alla hantverksintresserade. För dräll och tuskaft, rundväv och kuviks och mer därtill utvecklas under flitens lampa i Gamla Skolans vävstuga. 

Vad som väntade där inne hade jag inte riktigt klart för mig, men min spontana reaktion blev ett långt beundrande Åhh. Bland en skog av vävstolar växte de finaste vävar fram, gjorde av kvinnor med allt från gedigen erfarenhet till nybörjarentusiasm. Greta Walfridsson, som annars vet hur man rör i grytorna för att reta smaklökarna, höll på med en vacker handduk, som jag aldrig skulle nännas bruka.

Men det är inte fröjder för ögat enbart utan bruksmaterial som sakteliga finner sin form och färg i vävstolarna - gardiner, draperier, kuddvar, dukar, plädar osv. 

Det finns en tidlöshet i en vävstuga, i arbetet såväl som i materialet. Väverskor är ju inte bara hantverkskunniga utan även förmedlare av generationers kunskap. I vävarna finns konst- och folklivshistoria, mönster som vandrat genom släkter, som förändrats, utvecklats likt ett musikstycke som man improviserar kring. Tekniker att väva som flyttat av nationsgränser och kulturer, och funnit ett uttryck som känns helt rätt för nutiden. 

Kristina Schlyter håller med sin sakkunskap samman vävgruppen, som kommer till Smedstorp från skilda håll på Österlen. Det är drygt ett 20-tal medlemmar som håller den varma andan, entusiasmen och kunskapen vid liv. Besluten om vad som skall vävas sker i demokratisk anda, och då varpen väl är uppsatt är det med gemensamma krafter väven utförs. Med flera vävar på gång innebär detta ett cirkulationssystem som gör att arbetet varieras och möjligheten ges att prova på skilda tekniker. Det är ett seriöst arbete men inte precis allvarstyngt för skratten ligger på lut och glimten i ögat finns hos alla i gruppen. 

Redan de gamla grekerna, äntligen kan jag använda det uttrycket i en text, talade om vävning med beundran. Kanske inte så mycket för resultatet av arbetet utan för väverskan, Penelope. Denna kvinna, Odysseus hustru höll på med en väv alla år som han var ute på sina irrfärder. Hon vävde på dagarna och tog upp väven på nätterna, detta för att hålla nya beundrare på avstånd eftersom hon lovat att glömma sin make och söka en ny den dagen väven var klar. Denna väverska blev därmed symbolen för tålamod, trofasthet och lojalitet. 

Idag väver man kanske inte för att hålla friare borta, men för att få en stund då världen utanför hålls på avstånd och tankarna får komma och gå. Tålamodet finns där ännu och händernas rytmiska rörelser betonar det meditativa i sysslan. Lojaliteten ligger i det gemensamma arbetet. Att sätta upp en bred väv kräver 6-8 personers arbete och gott om tid, så mycket tid att dagen oftast hinner övergå i natt innan arbetet är klart. Hur man bär sig åt för att hålla reda på tusentals trådar i sytrådtjocklek övergår mitt förstånd – men resultatet förstår jag mig på. Det är vackert. 

Den som inte är nyfiken lär sig aldrig något nytt. Så titta in i vävstugan en tisdagskväll, förundras över vävarna som växer fram, smittas av kvinnornas entusiasm och kunnande, tygla habegäret efter vackra plädar, linne handdukar och stilfulla dukar och utmana dig själv – du vet ju inte om du kan eller ej om du inte försökt. Och räds inte för vävstugan är full av kunniga kvinnor som är goda lärare. Ett riktigt tillhåll för ren kvinnokraft. 

Text: Moca Odesjö
Foto Kristina Eriksson