Minns ni slottshallen?

2010-01-05

Nej tyvärr, svarar säkert en del. Men med hjälp av Berit Nilsson, "En grå panter", Berit Danielsson, Monika Edstrand och Karin Brunk Holmqvist får vi en resa tillbaka i tiden då Smedstorps Slottshall var stället som alla kände till.

Berit Nilsson, författare till boken om Slottshallen, får inleda:

- I Smedstorp fanns mellan 1929-1976 ett av Österlens största dans- och nöjesetablissemang, Smedstorps Slottspark och Slottshall.
De allra flesta av Sveriges mest kända artister och dansorkestrar och även många stora utländska artister har gästat Smedstorps Slottspark.
På vintern dansade man i hallen och på sommaren fanns det en dansbana ute i parken. Det var ofta någon artist som uppträdde eller sjöng på utomhusscenen på sommaren och på scenen inne på vintern. På sommaren serverades det kaffe varje söndag. Då kunde familjer med barn komma och dricka kaffe och läsk och njuta av den fina parken med alla vackra blommor och träd som växte där. Varje dansafton samlades många människor för att dansa och prata och ha roligt. Många par har
säkert träffats i Slottshallen. Inte bara dans arrangerades i Slottsparken, även
begravningar och stora fester, såsom Knutsgillen, baler och föreningsfester. Även jazzfestival, gångtävlingar, galopptävlingar, sångarting, revyer och skådespel, ja allt möjligt arrangerades i Smedstorps Slottspark och Slottshall.

"En grå panter" berättar:

- Jag var med på den tiden då Slottshallen var det bästa dansstället. Detta var 1943 då det fortfarande var kort på bensin, så på fredagen måste man ordna gäng så att man kunde fixa en taxi. Taxin hade plats för sex personer men oftast var vi 8-9 dit och nästan dubbelt så många hem, kontrollen var inte så noga på den tiden. Man skickade gärna någon i förväg att ordna det bord man ville ha för kvällen. Prick klockan sex var vi där, här skulle dansas. Det var många fina orkestrar, speciellt Hakon Svärd, då var det rusning. Han var en underbar musiker, gjorde mycket konster på scen. Spelade med dragspelet på ryggen och spelade dragspel och munspel samtidigt mm. Det var härlig musik, rolig att dansa till.

Slottshallen var ju en så vacker park, välskött av makarna Kristensson. Alla blommor och buskar fick av dem den rätta skötseln. Belysningen var romantisk och många band knöts där under danskvällarna. Jag, min bror och min blivande man var ofta där och dansade.

Serveringen sköttes av Lotta, Katas, Anna, Maria, Ester, Helga och Gustaf m fl. De var folk från Smedstorp som hade hållit på en massa år. Vi flickor drack Loranga och Champis, killarna fick nog lite lättöl, tror jag!? Det förekom inte så mycket fylleri, alla var ju där för att dansa. Men det fanns ju en arrest som fick användas då och då när törsten varit för svår. Ordningsvakt fanns det också men jag tror inte att han blev utarbetad. Folk bråkade inte så mycket förr och aldrig man hörde att någon drog kniv som är så vanligt idag.

Sen bensinen kom lös var parkeringen smockfull av bilar. Kan i fantasin ännu se hur mycket bilar det var och hur roligt det var då man skynda in och möttes av dansmusiken - wow wow! Det gick även bussar dit, alltid fulla med danslystna.

Där var mycket fina uppträden på sommaren som Carmen Miranda, Sarah Leander, Lill-Babs, Lasse Lönndahl, Ulla Billqvist, Lasse Dahlqvist, Elefanten Nelly, Cliff Richard, Jussi Björling m fl. Maori High Five spelade på skyttefesten och våra lokalföreningsfester är det nog många som minns med glädje. Det var en solglimt på det mörka vinterhalvåret. Och roligt hade vi!!!

Berit Danielsson och Monika Edstrand minns tillsammans:

-Som litet barn fick man följa med sina föräldrar till olika föreningsfester i Smedstorps Slottshall. Då var det ofta en söndagseftermiddag som det var fest. Till dans fick vi ej ta ut till förrän vi var konfirmerade 13-14 år var vi då. Vi träffades på fiket här i byn "Karlssons Cafe" där samlades ungdomarna från Smedstorp. Alla var måna om att alla fick komma med när vi drog till dans. Ibland fick vi lift av någon av pågarna med bil men oftast så promenerade vi dit. Vi var alltid på plats innan orkestern hade börjat spela.

När vi kom in i själva Slottshallen så minns man entrén med stora speglar på ena väggen och garderoben mitt emot och kallt var där för det mesta. Inne i danslokalen satt oftast ett gäng från byn redan vid "Smedstorpsborden" och där slog vi oss ner. Sedan när musiken satte igång så stod vi på dansbanan - alltid på samma ställe - och väntade på att bli uppbjudna. Det var herrarna som bjöd upp och efter pausen var det dags för Damernas tre danser - sedan följde artighetsdanserna och allra sist var det Sista Dansen. Var det en lyckad kväll dansade man den och sedan
var det till att traska hem hand i hand med en nyfunnen vän.

När man tänker på hur det är i dag när ingen vågar lämna ett glas eller en
väska så förstår man hur bra det var förr. Vi lade våra väskor och koftor på bordet eller på en stol och där var aldrig någon som rörde ens tillhörigheter.

Gängen från de olika byarna hade sina givna platser. De som var lite äldre (kanske 10-15 år äldre än oss) satt lite längre bort från dansgolvet - men hände något - kanske någon blev berusad eller att smockan hängde löst - då var det ofta så att de som var äldre lugnade ner det hela och tog hand om ungtupparna.

Orkestrarna vi minns - Arne Lambert i vit kostym och Guldtrumpet, Winners, Ramonas, Teddy Boys, Raidlers, Thore Häggs orkester och Spel-Kurt och inte att förglömma Hakon Swärd som alltid drog massor av folk.

På utescenen minns vi Anita Lindblom som sjöng "Sånt är livet". Lill-Babs i en glittrig silverlameklänning som sjöng "Jag är en tuff brud i lyxförpackning", Emile Ford, Umberto Markato, Robertino, Cliff Rickard och Jerry William, Jay Epae som sjöng "Putti, Putti", Little Gerhard och Jockmocks Jocke och Sven-Ingvars som spelade en hel danskväll.

Allt detta hände mellan 1960 - 1968. Då var frisyren en upptuperad skapelse, midjan var smal och underkjolen var styv av stärkelse. Personerna vi minns var "kyparen" som serverade( alltid lika oklanderligt klädd) tillsammans med Ester Löfberg och Lotta Zander och fru Möller (ägarinnan) höll alltid ett vakande öga över hela lokalen.
I köket regerade Valborg och bredde mackor till hungriga ungdomar och oftast var även Reinhold Möller där.

Trädgårdsmästarparet Ann-Mari o Gunnar Kristersson såg alltid till att hela parken var ett hav av vackra blommor och allt var alltid lika välskött. De hade ju även trädgårdsmästeri med drivbänkar och drivhus och jag tror mig veta att det hände nog mer än en gång att någon som blivit lite rund under fötterna trampade runt i drivbänkarna.

I biljettluckan minns vi Karl Olsson och Oskar Linden och de som arbetade i garderoben var Anna o Katas Jönsson, Målaren Robert Hansson (Japp) och hans
fru samt Helga o Gustav Jönsson.

Dessa minnen plockades fram under en nostalgikväll tillsammans.

Karin Brunk Holmqvist berättar om Egon och Hakon Svärd:

I min ungdom i början på sextiotalet bodde jag och min syster Gunnel tillsammans med våra föräldrar i Smedstorp. Vår far, Erik Brunk drev en sko- och herrekipering tillsammans med vår mor Gullan. Affären låg mitt emot Sixten Göranssons speceriaffär och på andra sidan huset låg Ludvig Mårtenssons järnhandel. Huset där våra föräldrar hade sin affär är idag rivet.

Höjdpunkterna på helgerna var givetvis att promenera till Slottshallen för att dansa. Det var inte taxi som gällde på den tiden - och skjuts av föräldrarna var inte heller att tänka på, varken för min syster och mig eller för våra kamrater heller för den delen. Inte var man klädd för promenad. Nej, det var myggjagarna, de spetsiga skorna med stilettklackar som gällde. Men vá då! Efter tjugo minuter var fötterna ändå avdomnade och man kände inget förrän skorna togs av senare på kvällen. Då var fötterna spetsformade liksom skorna och det var en obeskrivlig smärta när fötterna började återfå sin normala form.

En kväll minns jag särskilt. Det var en vinterkväll då snön yrde och det var femton grader kallt. MEN, Hakon Swärd skulle spela i Slottshallen och det var något man inte ville missa. Dels tyckte vi att han spelade så bra och dels brukade det var mycket folk vid dessa tillfällen. Mina föräldrar tyckte att det var ren idioti att ge sig ut i kyla, snöyra och höga drivor. Min kompis, Lilly Mårtensson, min syster och jag hade emellertid bestämt sedan länge att vi skulle till dansen och vi trodde att snöfallet skulle avta under kvällen. Förutsättningen för att vi till slut skulle få gå, var att vi tog på vinterskorna. Eftersom det andra alternativet var att missa Hakon Swärd, föll vi till föga och snörade på oss rågummiskorna. Vi var iklädda nylonstrumpor och snön samt kölden bet i våra ben. Vi pulsade fram genom snön och när vi till slut nådde Slottshallen gapade en tom parkering emot oss. Trots detta, gav vi inte upp utan tog oss med stor möda den sista biten fram till nöjeshallen som var lika tom som parkeringen. När vi kom in i danslokalen stod fru Möller som vanligt i dörren med sitt lilatonade hår och höll sin mops i famnen. Till vår förtvivlan skulle det inte bli någon dans eftersom Hakon Swärd inte kunde ta sig dit och ingen annan heller för delen. Det var bara tre förfrusna, danssugna flickor som trotsat vädret. Fru Möller bjöd oss på varm choklad och vi fick sitta en stund och värma oss. ”Kommer aldrig på fråga att ni får gå hem i bara nylonstrumpor”, sa hon. Därefter gick hon efter tidningspapper som hon med stor omsorg virade runt våra ben.

När vi äntligen kom hem ville vi smyga in så att våra föräldrar inte skulle märka det. Kändes pinsamt att de fått rätt. När jag öppnade dörren till vårt flickrum bara skrek jag rakt ut i luften. På min säng låg en man, iklädd ulster och hatt. Han var grå i ansiktet och armarna hängde stela längs sidorna. Mina föräldrar kom rusande och undrade vad som stod på. Jag stammade fram att ”det ligger en död man i min säng.” Mina föräldrar skrattade. ”Det är Egon”, sa dom lugnt. De hade under kvällen börjat förbereda julskyltningen. De skulle byta kläder på vår skyltdocka Egon och hade tillfälligt lagt honom i min säng. Hade det varit idag hade förmodligen en krisgrupp fått inrättats, men på den tiden behövdes inga sådana. Min mor lyfte upp Egon, tog honom om livet och tog ett par danssteg med honom och sedan skingrade skratten all rädsla.
/ Karin Brunk Holmqvist /

Boken Smedstorps Slottspark och Slotttshall in Memoriam (2000) av Hernes och Berit Nilsson går att köpa hos
Berit Nilsson
Kanalgatan 9
273 98 Smedstorp
tel: 0414-51154