Hur får man syn på det viktiga?

2011-04-13

Lucia, Valborg och Sylvester – tre personer med högtidsklingande namn möts av en slump på M/S Kaipaus på en färd från Sverige mot Finland. På öppet vatten mellan två länder, två kulturer och två tillstånd – hemma och på väg mot något annat.

De vilsna existenserna gestaltas av ett väl sammansvetsat team bestående av Carina Molander, Mary Stoor och Mats Nolemo. Med ord och dragspelstoner förs vi i föreställningen ”På finska heter det Kaipaus och på svenska längtan” genom känslor av outtalad längtan, kärlekens frånvaro och rädslans många ansikten. Den räddhågsna Lucia, som med sin hemmagjorda finlandssvenska försöker höra sin terapeut Toivis lugnande finska brytning inom sig, är den drivande kraften genom sin okonstlade naiva varmhjärtade syn på livet. Hon låter ”viktigheter” få utrymme i sitt möte med omvärlden – med ett hjärta som saknar spärr mot andras grundläggande behov. Den övergivna Valborg, vars karl återigen lämnat henne och Sylvester, som blivit ensam sedan hans dominanta moder dött står tvekande på ett ben, osäkra på åt vilket håll nästa steg ska tas. Finns svaret i en smäktande finsktango? Slow, slow, quick, quick. Eller inte? Tvekan och rädslorna sitter djupt. Det är inte lätt att veta vad man vill, vilka ens djupaste önskningar är. Lycka på heltid – är det verkligen lycka? Pjäsen presenteras som en säregen särleksförklaring, och det är det viktiga; att var och en blir salig på sin fason, som uttrycket säger. Och att mötas, att se den andre och bli sedd. För att vara sär, lite egen – det är ju vi var och en på sitt lilla vis. 

Kultur är också viktigt. Det vet de kulturbärande kvinnorna, som även under denna föreställning utgjorde majoriteten av publiken. På varje rad satt 15 personer och av dessa var det cirka två män per rad. Men oberoende av kön, så roades publiken av föreställningen, skratt och fniss, och många spontanapplåder utgjorde den uppskattande responsen. I pjäsen talas om medborgare och motborgare. De senare avogt inställda till sin nästa, och misstänksamma mot de främmande. Det tycktes inte finnas några sådana i Smedstorp igår. Bara medborgare som haft roligt tillsammans med andra smedstorpsbor och utsocknes. För det var en glad och nöjd publik som lämnade Medborgarhuset, och gick ut i årets första vackra vårkväll. Livet tycktes då lite mer ”trallvänligt” precis som Lucia önskade att Sylvesters tillvaro skulle bli. Nuet tillvarataget och uppskattat, smilbanden tränade – ja, då har man väl fått syn på det viktiga i livet. 

Text Moca Odesjö

Foto Kristina Eriksson